Natur eller människor – vad värderas högst?

Efter regeringsbeslutet om Förbifart Stockholm den 3/9 svämmar bloggosfären och nyhetsflödet över av kommentarer. Många är väldigt glada. Och många är minst lika arga. Alltifrån ”High way to hell” till ”äntligen förbifarten” syns i rubrikerna. På ETC har t.ex startat namnupprop mot bygget och Johan Ehrenberg tror att vägbygget kan fälla Reinfeldt 2010.

Den som lever får se…

Men många debattörer verkar tro att Förbifart Stockholm bara skulle handla om trafik- eller miljösituationen i Stockholms län. Men det gör den ju inte. Framföralllt är det ju en jätteinvestering för transportflödena i hela mellansverige. Fråga vad företagen och politikerna i Sörmland tycker. Dom är ”rätt” positiva kan man säga…

Frågan är inte lätt. För att klara den globala krisen måste vi ha smartare transportflöden. I en internationell jämförelse är Stockholm närmast en glesbygd. Därför är det idiotiskt att vi envisas med att skapa trängsel och stopp i trafikflödena.

Om en vägtunnel för 24 miljarder är en lösning på framtidens utmaningar – ja det återstår väl att se. Men som en luttrad och erfaren regionplanerare sa på ett möte för ett tag sen ”planeringen av den där vägen går ju så fort att jag nästan börjar tro att den kommer att bli av!”

Själv är jag förnärvarande engagerad i Järvalyftet. Ett arbete som handlar om att på olika sätt skapa mer energi, mer affärer och nya flöden av människor och handel ute på Järvafältet.

Där har E18 legat som en betonggrå och högtrafikerad barriär mellan folk och fält i flera decennier. Det blev aldrig nån tunnel. Det blev aldrig nån smart och snygg överdäckning. Istället försöker man nu, flera årtioenden senare, att lappa och laga. Två överdäckningar finns med i planerna i Vision Järva 2030. Bara den satsningen går på en halv miljard. Men då återstår fortfarande attt se om Stockholms stads politiker ”orkar med” att prioritera detta (dvs om dom tycker att det är värt det) i kommande budgetar.

Ett av skälen till att Förbifart Stockholm blir så fruktansvärt dyr, är att den ska grävas ner. Av hänsyn till den sköra miljön ute på Lovön. Ett bra och dyrt beslut tycker jag.

På Lovön bor nästan ingen. På Järvafältet tio-tusentals människor. Är det inte märkligt att vi i en av Stockholms gröna kilar låter motorvägen dundra förbi utanför folks köksfönster år efter år – medan vi i ett annat naturområde – gräver ner hela motorvägen?