Husby Marathon bryter mot mediabilden
Nervositeten är påtaglig. Dom flesta är debutanter och 21 kilomter på asfalt är en tuff utmaning för vem som helst. Det gäller, som i så många sammanhang, att hitta sitt eget tempo och sin egen målsättning.
Jag står och snackar med Feiroz, en av de ansvariga i gänget bakom Husby Marathon, ett gäng unversitetsstuderande och gymnasister som tillsammans tränat och peppat varandra inför Stockholms halvmarathon den 12 september.
Och dom har fått en hel del välförtjänt uppmärksamhet. Både DN och SvD uppmärksammade Husbylöparna inför loppet. Med rubriker av typen ”Unga söker styrka i halvmaran”.
För visst är vilket gäng som helst som väljer att satsa på halvmaran värda uppmärksamhet. Och inte minst om de flesta aldrig gjort det förut. Fast när jag visar tidningsartiklarna för min egen 18-åriga dotter så undrar hon lite frågande ”vad är det för speciellt med det då?”.
Och hon har ju egentligen helt rätt. Bara för att någon som ska springa ett lopp råkar ha postadress Husby så borde det ju inte ge rubriker i tidningarna. Men det gör det.
Mediebilden av Järvfältet är så präglad av svarta och negativa rubriker att de rosa och gröna t-tröjorna på gänget i Husby Marathon blir en nyhet bara i sig. Och Johan Danielsson, en annan av de ansvariga, medger att det är skönt att det för en gångs skull skrivs nåt positivt om Husby – och att så borde det vara jämnt.
Samtidigt är han glad att artiklarna inte kopplas ihop med en del av det bråk som också syns i media. ”Det var mest i början vi gjorde de kopplingarna. Det var enklare att få sponsorer och uppmärksamhet om vi pratade om att vi förebygger problem. Nu pratar vi hellre om våra framtidsplaner och vår löpning”.
Och sen ger dom sig iväg. Nån juridikstuderande, ett par KTH:are, ett par som just gått ut gymnasiet och nån som jobbar på en advokatfirma. Med lite olika målsättningar med själva loppet, men med siktet inställt på att göra sitt bästa.
Och det. Det är värt en applåd. Alldeles oavsett vilken stadsdel man råkar komma från.
Två förlorare – men hur många vinnare ger förbifarten?
I Stockholm City idag 7/9 beskylls planerna på Förbifart Stockholm för att vara ”miljörasism”. Även om jag själv inte kände till begreppet påminner det lite om mina egna funderingar i ett blogginlägg från i fredags 4/9 kring värderingarna som gör att vi gräver ner motorvägen där naturen är känslig, men låter en annan motorväg finnas kvar alldeles utanför folks fönster.
Men sen hann jag inte mer än till kontoret förrän jag fick tag på innerstadsupplagan av SvD och där var det inte längre förorten som var förlorare. Utan den ekologiska mjölkbonden ute på Lovön!
Även om det var lite roligt att hitta så vitt skilda nyhetsvinklar samma dag, så ligger det ju nåt i bägge resonemangen. Både människorna och naturen är känslig.
Just därför känns det skönt att i SvD den 4/9 hitta artikeln ”Bara vinnare med Förbifart Stockholm”
Natur eller människor – vad värderas högst?
Efter regeringsbeslutet om Förbifart Stockholm den 3/9 svämmar bloggosfären och nyhetsflödet över av kommentarer. Många är väldigt glada. Och många är minst lika arga. Alltifrån ”High way to hell” till ”äntligen förbifarten” syns i rubrikerna. På ETC har t.ex startat namnupprop mot bygget och Johan Ehrenberg tror att vägbygget kan fälla Reinfeldt 2010.
Den som lever får se…
Men många debattörer verkar tro att Förbifart Stockholm bara skulle handla om trafik- eller miljösituationen i Stockholms län. Men det gör den ju inte. Framföralllt är det ju en jätteinvestering för transportflödena i hela mellansverige. Fråga vad företagen och politikerna i Sörmland tycker. Dom är ”rätt” positiva kan man säga…
Frågan är inte lätt. För att klara den globala krisen måste vi ha smartare transportflöden. I en internationell jämförelse är Stockholm närmast en glesbygd. Därför är det idiotiskt att vi envisas med att skapa trängsel och stopp i trafikflödena.
Om en vägtunnel för 24 miljarder är en lösning på framtidens utmaningar – ja det återstår väl att se. Men som en luttrad och erfaren regionplanerare sa på ett möte för ett tag sen ”planeringen av den där vägen går ju så fort att jag nästan börjar tro att den kommer att bli av!”
Själv är jag förnärvarande engagerad i Järvalyftet. Ett arbete som handlar om att på olika sätt skapa mer energi, mer affärer och nya flöden av människor och handel ute på Järvafältet.
Där har E18 legat som en betonggrå och högtrafikerad barriär mellan folk och fält i flera decennier. Det blev aldrig nån tunnel. Det blev aldrig nån smart och snygg överdäckning. Istället försöker man nu, flera årtioenden senare, att lappa och laga. Två överdäckningar finns med i planerna i Vision Järva 2030. Bara den satsningen går på en halv miljard. Men då återstår fortfarande attt se om Stockholms stads politiker ”orkar med” att prioritera detta (dvs om dom tycker att det är värt det) i kommande budgetar.
Ett av skälen till att Förbifart Stockholm blir så fruktansvärt dyr, är att den ska grävas ner. Av hänsyn till den sköra miljön ute på Lovön. Ett bra och dyrt beslut tycker jag.
På Lovön bor nästan ingen. På Järvafältet tio-tusentals människor. Är det inte märkligt att vi i en av Stockholms gröna kilar låter motorvägen dundra förbi utanför folks köksfönster år efter år – medan vi i ett annat naturområde – gräver ner hela motorvägen?
Sälj Sverige med grön teknik
Idag åt jag broccolimuffins för första gången i mitt liv. Förmodligen sista också. Det var ”sådär”. Men att mingla på öppna hus är ingen lek. Det är ett hårt jobb, men någon måste göra det!
Nu var det sannerligen fler än jag som hade hittat till den officiella invigningen och öppnande av Sweden green tech building. Mitt i centrala Stockholm. Äntligen draperat i snygga fasad-vepor och bara ett strategiskt stenkast bort från näringsdepartementet. Perfekt riggat för att sälja världsledande svensk green tech under ordförandeskapet.
Anders Pettersson och Veronica Moraeus som fungerar som platschefer. När vi från Mälardalsrådet filmintervjuade dom tidigare i våras, berättade domatt vi vi Sverige faktiskt är världsledande när det gäller innovationer inom green tech.
Och utställningarna i SGTB:s showroom är verkligen imponerande. Ingen science fiction. Bara bra grejer. Plantor som renar luft, duschmunstycken som spar energi, bärbara batteriaggregat som inte släpper ut avgaser, osv osv. Innovationer som räddar miljön. Innovationer som också går att sälja.
För det var som sagt inte bara jag som åt broccolimuffins. Kronprinsessan Victoria invigningstalade och miljöborgarrådet Ulla Hamilton fanns på plats för att lovorda initiativet och för att påminna om att Stockholm faktiskt är utsedd till Green Capital of Europe 2010.
Det finns med andra ord gott om skäl till varför Sverige bör säljas med grön teknik. Och inte bara när vi är ordförande ur EU!
God ekologi och ekonomi går hand i hand
Hade i tisdags den 25 aug förmånen att vara med på två spännande samtal med initierade experter och eldsjälar. Det ena handlade om Mälarens vatten och värde. Det andra om Järvafältet.
Bägge samtalen balanserade och hanterade ekologi och ekonomi. Målkonflikten verkar uppenbar. Positionerna låsta. I den ena ringhörnan ett sårbart vatten och en grön kil i en växande storstad. På andra sidan: behovet av vattennära boende och ett sug efter ökad exploatering av gröna ytor.
Och det är nånstans där mötena börjar. En stadsträdgårdsmästare säger att ”jag jobbar med att förhindra att betongen breder ut sig” och en vattenvårdare ifrågasätter varför ”regionen måste tävla med andra hela tiden”.
På den andra flanken pratar någon visionärt om hur hela Järvafältet kan lyftas och bli ett nödvändigt komplement till Grönan och Djurgården, eller hur kommuner runt Mälaren kan locka till sig fler företag med hjälp av attraktiva bostäder.
Men med rätt samtalsklimat så öppnas diskussionen upp. Det som till en början ser omöjligt ut, blir helt plötsligt realistiskt. Med smidigt kompromissande från bägge håll sitter man efter ett tag och hör hur EUs vattendirektiv kan bli en hjälp för en bättre samhällsplanering och hur ett ”Rosendahl international” mycket väl kan komplettera ett jordbruk med hundraåriga anor.
I grunden handlar det ju om att god ekologi och god ekonomi går hand i hand. Eco-effektivitet pratar regeringen om och vill att hela EU ska bli mer bättre på att både skapa tillväxt och en bra miljö.
Och det är nog den enda vägen att gå. För om Stockholm-Mälarregionen och Mälardalen skall fortsätta växa och ta emot 600.000 nya människor de kommande 20 åren, då måste vi helt enkelt klara av att bygga attraktivt, tätt och samtidigt dra nytta av både gröna kilar och rent vatten.
Kommuners framtid kräver mer en bara kärnverksamhet
Ibland blir vissa begrepp så korrekta att man de inte går att ifrågasätta. Dessutom förutsätts alla veta vad man menar när man refererar till dem.
Kärnverksamhet är ett sånt ord. Speciellt kommunernas kärnverksamhet. Det är vård-skola-omsorg som skattebetalarnas pengar skall gå till. Inget annat. Så det så!
Senast i raden av politiska kommentarer är Malin Siwe som i en signerad ledare i DN den 18 augusti tycker att man bör ”skrota offentligt lullull”. Den här gången är det fortbildning och kompetensutveckling för kommunalt anställda som är i skottgluggen.
Och ämnet engagerar. På Timbros hemsida har man listat all massmedia och alla bloggar som kommenterat Thomas Idergards rapport ”Långt ifrån lagom” som han lanserade på DN-debatt den 6 augusti.
Listan är lång. Och det är inte så konstigt. Hur den kommunala sektorn sköter sin ekonomi är ju jätteviktigt. Både för välfärden och tillväxten.
Men att det enda sanna svaret skulle vara att ”skattepengar till allt utom vård, skola och omsorg” skulle vara fel, det har jag svårt att begripa.
Jag minns när Hans Ekström, kommunstyrelseordförande i Eskilstuna, medverkade på ett seminarium för att berätta hur det gick till när hans kommun gick från att vara en del av rost-Sverige till att bli ”årets tillväxtkommun 2007″. På frågan om han hade ett råd att komma med till andra kommunala företrädare, svarade Ekström: ”Skit i kärnverksamheten. Den kan vem som helst ta hand om. Funkar inte en entreprenör kan man alltid byta. Men Eskilstunas framtid, det är det bra kommunens ledning som kan ta ansvar för”.
Och sen hade han ett ganska trovärdigt resonemang om hur viktigt det är att Eskilstunaborna varit med och betalat både för fina stenlagda torg vid stationen (”kommunens entré”) och för den höga tåg-bron vid Södertälje syd.
För utan de satsningarna hade det sett mycket sämre ut för kommunens tillväxt och välfärd. Och för kärnverksamheten.
Självklart har Siwe, Idergard och alla andra som är kritiska till att kommuner först satsar friskt, och sedan ber staten om extra pengar, en poäng. Både offentliga och privata aktörer bör ju sköta sina affärer så att inte kunderna eller skattebetalarna blir lidande. Men att inte kommuner ska satsa på en ökad attraktionskraft (sektorer som kultur och fritid tycker Idergard att man kan lägga ner) eller på kompetensutveckling av sin personal tycker jag är mycket märkligt.
Malin Siwe tycker att offentligt anställda fortbildar sig för mycket. Tänk om det är tvärtom, att kompetensutvecklingen inom det privata näringslivet är för liten?
Skillnad på förmåner och riktiga affärer
”Kommuner redo att bryta mot lagen” konstaterar SvD den 11/8 och hänvisar till en undersökning av Andreas Bergh från Växjö universitet. Bakgrunden är att många kommunpolitiker tycker att det är Ok att gynna företagare på orten.
Parallelen till Marianne Samuelssons särbehandling av storföretagare verkar uppenbar. Men den haltar betänkligt.
Att som ledande kommunpolitiker göra affärer med lokala företagare och leverantörer istället för att köpa samma saker eller tjänster billigare längre bort, kan ju ha mängder av fördelar för kommunens ekonomi och utveckling; minskade transporter gynnar miljön, företaget på orten skapar sysselsättning, vilket i sin tur ger skattekraft, vilket i sin tur ger resurser till vård, skola och omsorg.
Att däremot ge närlingslivets toppar tillstånd att bygga fritidshus och golfbanor i strandskyddade områden är ju en helt annan sak. Det är inte bra för miljön. Det ger inga jobb.
Det ger bara dåliga rubriker och ökat misstro mot demokratin.
Jag har däremot full respekt för den kommunpolitiker som gör sitt bästa för att vara det som nästan alla kräver i alla andra sammahang. Nämligen ”företagsvänlig”.
När rankinglistorna från Svenskt näringsliv, tidningen Fokus, Företagarna och andra når pressen så tror jag att skattebetalarna i vilken svensk kommun som helst gärna vill se att den egna kommunen är bra på att attrahera företag. Både stora och små.
Tricket är ju att göra det genom riktiga affärer. Inte genom särbehandling och fritidshus.
Det finns faktiskt poänger med EU!
Hade förmånen att få moderera statsrådsberedningens hearing om EUs Östersjöstrategi den 23 juni. Inbjudan gick ut med mycket kort varsel, men lokalen var full och talarlistan lång. 18 representanter från regioner, miljöorganistioner, forskningsinstiutut och statliga myndigheter ville ge sin syn på saken.
Ute sken solen och de flesta var nog ganska nöjda med att EU-minister Cecilia Malmström kortade av sitt anförande med 30 minuter så att hearingen gick lite fortare än planerat.
Men intresset var stort. Östersjön engagerar. Från Blekinge pratade folk från Baltic-Link Association, Karlskrona kommun och Regionförbundet om hur Blekinges position förändrats. Från att ha varit en sista utpost mot ett kallt och dött öst-europa, till att vara en viktig nod i en transportkorridor från Polen upp till den nordiska triangeln.
Blekingebornas problem nu, det är att många av oss andra fortfarande har kvar den mentala bilden av att Sverige bara hänger ihop med den västra delen av Europa…
EUs nya Östersjöstrategi bygger på fyra delar, där miljöfrågan är en del och tillväxten en annan. Staffan Danielsson från Greenpeace välkomnade EUs strategi och hoppades att den skulle ta död på ”sektorsförbannelsen”.
Men han menade också att Östersjöns sargade och känsliga eko-system, måste vara själva utgångspunkten för hela arbetet med utvecklingen av regionen. ”Vi kan inte förhandla med ett ekosystem. Vi kan bara förhandla med varandra”, som Åsa Andersson från WWF uttryckte saken. Klokt.
Och både hon och flera andra talare som pratat för miljöns bästa fick en hel del stöd i statssekreterare Maria Åsenius avslutande summering. Hon vittnade om att den svenska hållningen nog har haft just miljön som utgångspunkt, men att t.ex våra baltiska grannar – inte minst nu i den ekonomiska krisen – helst fokuserar på jobb och tillväxt.
Utmaningen för den svenska regeringen nu blir att som ordförande lyssna och väga in alla aspekter. Självklart hävdade både Cecilia Malmström och hennes satssekreterare att det inte finns några motsättningar mellan tuffa miljömål och en hållbar tillväxt.
Hoppas att dom inte bara har, utan också får rätt.
Hur som helst så gav hearingen mig en viktig insikt: Det finns faktiskt poänger med EU! Ingen av ödesfrågorna som måste lösas för att Östersjöregionen skall utvecklas och havmiljön må bra, kan fixas av ett enskilt land i regionen. Det behövs samarbete.
Men dessutom är det strategiskt viktigt att alla EUs medlemmar känner att Östersjön angår även dom. Östersjön är en del av EU. Och som Åsa Andersson från WWF konstaterade; ”miljön i Östersjön är ingen miljöfråga. Det är en fråga som främst påverkas av EUs fiskeri- och jordbrukspolitik. Alltså är Östersjön – en EU-fråga!”.
Per Lagerström på Flickr
|
